Vad gör en pilgrimsvandring lyckad?

Att utveckla en pilgrimsled handlar inte bara om att markera ut en rutt på en karta. Det handlar om människorna på stigarna. För att skapa en fungerande upplevelse som möter deras förväntningar behöver vi lyssna på dem som faktiskt går leden.

Här får vi träffa Kristina Klingenberg, som har gått flera leder runt om i Europa. Kristina har bland annat vandrat Camino Português två gånger, Camino Inglés och en rutt från Lissabon. Hemma i Finland har de hittills gått en etapp av St Olav Ostrobothnia från Karleby.

Förra året inledde Kristina, tillsammans med sin syster Katarina Seppä, en vandring på St. Olavsleden i Sverige. I år fortsatte de vandringen 8 dagar i sträck. De tar några etapper i taget på vägen till Trondheim. Kristinas man, Bo-Göran, har också tagit sig an leden, men på cykel.

– Vi har i år gått ca 250 km ( i två omgångar) av sammanlagt 580 km på svenska sidan. 

Upplevelser och möten längs vägen

För Kristina handlar pilgrimsvandring inte om prestationen i sig.

– Visst blir man glad när man ser en stämpellåda framför en kyrka och får sin stämpel, säger Kristina. Man får lite mera energi när man når en etapp och får stämpla sitt pass.

Även om många stämplar ser likadana ut finns det unika annorlunda stämplar. I Pilgrimstad hade konstnären Rita Martinsson ritat och tryckt upp ett eget klistermärke. I Mordviken i Bräcke fanns ingen stämpel alls, där fick man i stället en unik, handritad teckning direkt i passet av Tord Lundqvist, anpassad efter vem vandraren var.

Det är sådana här upplevelserna runtomkring som gör det mödan värt.

Mötena med värdarna längs leden betyder också mycket. Kristina tyckte bäst om de genuina hemmen som var öppna och välkomnande utan att fokusera på pengarna. På vissa ställen var det tydlig skillnad på om man blev bemött som en vanlig turist eller som en pilgrim. En del värdar hade gått kurs i hur man tar hand om pilgrimsvandrare, vilket märktes väl. Många värdare fick ibland kliva in som själavårdare för ensamma vandrare eller personer som inte fått prata med någon på länge.

Detta är också en skillnad om man jämför en vandring i Camino. Längs St Olavsleden går man ofta helt ensam, vilket gör de lokala mötena ännu viktigare.

Det praktiska och utmaningarna

Hur långt man går och var man stannar är helt upp till vandraren själv. Kristina och hennes syster valde att inte följa etappexemplen i den officiella guiden, utan lade i stället upp sträckorna helt utifrån sina boendeval. Det är också fullt möjligt att hitta och boka boenden via andra kanaler än de som finns listade på hemsidorna. 

Längden på etapperna har för det mesta varit lagom långa. Ibland har sträckorna varit runt 30 km, vilket har känts lite för långt, men mycket beror också på terrängen.

– På den svenska leden går man oftast på vägar, men ibland fick man krama lite träd för att komma fram, säger Kristina.

Allt längs leden har inte varit problemfritt. På vissa övernattningsställenfick man sköta sig själv med olika koder för att komma in, och vissa boenden kunde ibland vara smutsiga. Att ett ställe höll lägre kvalitet syntes också i gästboken.

– Då kom tankarna ibland: ”Får jag som pilgrim klaga?”. Som vanlig turist hade man definitivt klagat, funderar Kristina

Samtidigt uppskattade de verkligen när någon hade tänkt på de små praktiska detaljerna, som att det fanns en skotorkare. Vandrare får ju blöta fötter ibland. Även tillgängliga toaletter. Det svåraste var att veta när dessa kommer, är det om 1 kilometer eller 15?

Lärdomar för ledens utvecklare och lokala entreprenörer

Om vi sammanfattar Kristinas berättelse ger den en viktig läxa till både oss som arbetar med leden och alla som driver verksamhet runt den. En lyckad pilgrimsvandring handlar inte om perfekta förhållanden, utan om balansen mellan god service och mänsklig värme.

Små praktiska lösningar, som en fungerande skotorkare, tydlig information och rimliga etapplängder, skapar trygghet för vandraren.

Värdar och kulturambassadörer är viktiga. Lokala värdar och bemötandet längs vägen väger tyngre än lyxiga boenden. Att utbilda värdar så att de känner sig trygga i sina roller ger vandraren ett välkomnande och varmt mottagande.

Det är ofta det personliga som t.ex. den handritade stämpeln eller ett samtal, som stannar kvar i minnet. Leden blir levande när det finns plats för lokala karaktärer och personliga avtryck.