Stigarna berättar

Napue 1714 – Slaget som förändrade Österbotten

Delar av avsnittet är på finska. En svensk översättning av det som sägs på finska finns att läsa här:

”Antalet ryssar var ungefär 11 000, och i den svenska armén fanns 5 500 soldater, varav knappt tusen var bondesoldater från trakten. Det innebar att ryssarna hade ett dubbelt övertag, och det värsta var att hälften av deras styrka bestod av kavalleri. Svenskarna hade drygt 1000-1500 ryttare, så kavalleristriden avgjorde i praktiken slaget.

Enligt historieböckerna ansåg underbefälet att man borde vänta på ett bättre tillfälle. Men Armfelt var befälhavare, och han sade att nu slåss vi, punkt slut. Faktum är att ryssarna trodde att det fanns fler svenska soldater än det faktiskt gjorde.

Armfelt kände ändå till ryssarnas styrka. När omkring 4 500 män stupade under några vinterdagars eftermiddagstimmar, var det ungefär hälften och hälften. Ungefär 3 000 av våra stupade, och 1 500 ryssar.

När bönderna här tvingades försvara sina egna trakter och gårdar fanns det inget alternativ. Och när det fanns vatten (eller vintertid is) bakom ryggen, var även Armfelt i en svår sits. Bönderna fick smida sina egna liar till bajonetter.

De fallna Storkyro-borna ligger i en massgrav vid den gamla kyrkan, eller åtminstone en betydande del av dem. – Så sägs det, men jag tror nog att där finns både och (alltså även andra döda, inte bara de som stupade i strid). De hade inte tid att begrava sina anhöriga, utan invånarna tvingades fly tillfälligt.

Först efter några dagar kunde man återvända och se att slagfältet var fullt av kroppar. Anhöriga kom från närliggande socknar för att leta efter sina stupade – söner, män, fäder.

Längs älven, på isen med släde var det lätt att ta sig till slagfältsområdet, men tungt att återvända när man hittat sin man, bror, son. Det var ett verkligt sökande efter familjemedlemmar som stupat i striden.

Ja, 4500 män låg döda på ett litet område, i högar. Och det var vinter – en hård, kall vinter – så det gick inte att begrava dem.

Vårvattnet i ån blev förorenat och färgat. Enligt de mest dramatiska berättelserna kunde man nästan gå torrskodd över kropparna. Så många måste ha dött.

Slaget hade avgörande betydelse för hela Europa, åtminstone för Nordeuropa. Före slaget vid Napue var Östersjön Sveriges innanhav. Efteråt blev det i praktiken Rysslands.

Före slaget hade Storkyro omkring 400 invånare. Av dem dog 140 i striden vid Napue. Det sägs att de friska männen från Storkyro efter slaget fick plats på en enda bänk. Alla andra hade dött. Här i Österbotten finns många geografiska namn i stil med flyktbastur och flyktugnar. Namnskicket vittnar om hur folk flydde till skogen och till grottor.

Som barn bröt jag många skidor i Pakokallio. Man vet inte om det är från Stora ofreden eller Finska kriget, men i Södra Österbotten finns många platsnamn med prefixet ’pako’ (flykt), eller ’piilo’ (gömställe).

Det finns till exempel en väg som heter Piiloluolantie (Gömställsvägen). Och vi har en markerad rutt till en flyktbastu vid Naarajoki.

Och den platsen är förknippad med en stark berättartradition. Vid flyktbastun fanns en husmor som var gravid eller just hade fött barn. Hon hade med sig en bastant och modig piga. Någon hade skvallrat om bastun, och ryssarna kom dit. Bastun hade en låg dörr, och pigan väntade där inne med en björkvedsklubba. Varje gång ett huvud dök upp, slog hon till. Enligt berättelsen dödade hon sex ryssar och släpade dem till ett kärr i Laurinlaakso och sänkte kropparna där.

Det är ett märkligt ställe, den där bastun. När man känner till berättelsen känns allt där så kallt. Det är kallt. En kall vildmark.

Det finns många kända gömställen, men just berättelsen om husmodern och pigan har lyfts fram. Men det finns många sådana platser i hela vår kommun, och även över kommungränserna – grottor och stora stenar.

I Armfelts skiss över slagfältet sträcker sig området mycket längre än idag. Men början av fältet är fortfarande i stort sett lika brett som på 1700-talet. Så platsen är delvis autentisk.

Som Johanna säger: man måste ha bakgrundskunskap. Annars ser man inte att man kör genom ett historiskt område. Men när man vet, blir det en stark upplevelse för lokalbefolkningen. För man lever just där, och allt väcks till liv när man känner till stugornas platser, kullarna och åmynningarna.

Och nu när den gamla kyrkan varit stängd några somrar för renovering, har Napue-området, minnesmärket och Orisberg lyfts fram mer i guidningar. Orisberg har sin egen historia.

Napue-historien har nu fått den uppskattning den alltid förtjänat, men som det tidigare inte funnits tid för. När kyrkan varit mindre synlig har det gynnat Napue och Orisberg.